INFLATION: LÖNEAVTAL LÅSER IN INFLATION UNDER MÅLET - DANSKE

STOCKHOLM (Nyhetsbyrån Direkt) Kommande avtalsrörelse lär resultera i löneavtal ungefär i nivå med de nuvarande. Eftersom det nog blir ett treårigt avtal igen innebär det att inflationen förblir under Riksbankens mål flera år framöver.

Det säger Danske Banks chefekonom i Sverige, Michael Grahn, till Nyhetsbyrån Direkt.

"Det spelar ingen egentlig roll om avtalen blir 2 eller 2,4 procent, löneökningarna skulle behöva upp till 3,5 procent om det skulle på någon effekt på inflationen. Vi tror på ett treårigt avtal och vi får då en lönebaserad inflation på ungefär 1,5 procent, vilket är för lågt för Riksbanken", säger han.

Facken inom industrin har inför avtalsrörelsen krävt löneökningar på 3 procent, vilket är något högre än de 2,8 procent som de krävde inför den förra avtalsrörelsen 2017. Avtalen då gav löneökningar på totalt 6,5 procent på tre år, alltså knappa 2,2 procent per år. Med historiska samband är ett lönekrav på 3 procent förenligt med löneökningar på ungefär 2,3-2,4 procent, noterar Danske Bank, som alltså menar att detta talar för en lönebaserad inflation på någonstans runt 1,5 procent de kommande tre åren.

Michael Grahn påpekar att en inflation på 1,5 procent inte skulle vara något konstigt, utan tvärtom väl i linje med vad inflationen varit i snitt de senaste årtiondena. Samtidigt lär dock inte Riksbanken kunna sitt med armarna i kors och se inflationen sjunka allt längre under målet.

"Det kommer inte Riksbanken att tillåta. Förr eller senare måste de hantera det problemet med att inflationen och sedan också inflationsförväntningarna går ned. Då får Riksbanken skjuta på räntebanan igen alternativt ta tillbaka den senaste höjningen. En räntesänkning är inte vårt huvudscenario, men riskbilden ligger åt det hållet", säger han.

Enligt Danske Banks modell drivs inflationen i grund och botten av löneökningarna. Sedan kan den också kan påverkas av energipriser och kronans växelkurs. De senaste åren har inflationen varit uppe runt 2 procent, trots egentligen för låga löneökningar, vilket enligt Michael Grahn beror på högre energipriser, skattehöjningar och framför allt på att kronan försvagats.

"Framöver kan det alltid hända något med energipriserna, som ju inte styrs av Riksbanken, som skulle kunna hjälpa dem att få upp inflationen, men annars är de hänvisade till att kronan försvagas för att få en press uppåt på importpriserna", säger han.

Så länge som den globala inflationen är under 2 procent och det inhemska lönetrycket inte stiger är det omöjligt att få en inflation varaktigt vid 2 procent och samtidigt en stabil krona.

"Man måste välja och då blir det kronan som får ta stryk, med de konsekvenser det har med risk för uppköp av företag och en urholkad köpkraft för konsumenterna", säger Michael Grahn.

För egen del tycker han att Riksbanken borde kunna acceptera verkligheten som den är och sänka inflationsmålet till 1,5 procent.

"Det finns ingen poäng med att köra räntorna ned i graven för att åstadkomma 2 procents inflation. Varför inte bara acceptera att inflationen är 1,5 procent och sänka målet dit? Tog man det steget skulle man slippa jaga inflationen till något som visat sig väldigt svårt att nå under två decenniers tid", säger han.

Invändningen mot ett sänkt inflationsmål är bland annat att styrräntan då än oftare skulle slå ned i den nedre gränsen och att det skulle kunna dra med sig löneökningarna ned så att inflationen blir ännu lägre.

"Jag köper inte riktigt de argumenten. Vi har haft en inflation så länge på den nivån nu så jag tror inte att det skulle innebära lägre lönekrav. Snarare undviker man att behöva trycka ned räntorna så mycket som nu och fortsätta med den eviga tillgångsinflationen som trycker upp börser och huspriser", säger Michael Grahn.

Han konstaterar också att debatten i centralbanksvärlden i stället handlar om fördelarna med höjda inflationsmål, bland annat för att styrräntan inte lika ofta ska riskera att slå i golvet.

"Det är en rent teoretisk idé där hela ekonomin skulle anpassa sig till det nya inflationsmål som centralbankerna anger. Kruxet är att de inte är trovärdiga, företagen struntar fullständigt i vad centralbankerna säger att det ska vara för inflationsmål. De för en strid på kniven mot sina konkurrenter", säger Michael Grahn.